tyckerinteomdet.blogg.se

Nu är det väl paradigmskifte på gång igen

Kategori: Nöje

 
Jag lyssnade på en intervju med den nyligen avlidne Soundgarden-sångaren Chris Cornell häromdagen. Marc Maron intervjuade och det var en re-post från 2014. Soundgarden var aldrig ett favoritband men jag lyssnade en del på dem under mellan-och högstadiet och ägde ett par skivor. Sedan Cornell avslutade sitt liv har jag försökt känna något. Lyssnat på gamla skivor och tyckt att de är sådär och nu, när jag lyssnar på intervjun tänker jag bara att han låter vanlig. Ganska trevlig. Som vem som helst. Visst, efter ett par hundra av Marons intervjuer har jag lärt mig formeln, jag hör till exempel när han bara låtsas som om han vet vad den intervjuade pratar om och vilka skratt som bara är ett uttryck för osäkerhet men ändå, dödens svärta borde skänka någon sorts känsla till sammanhanget, tänker jag.
 
Men det är svårt att hålla koncentrationen. När Cornell berättar om hur punken var en välbehövd motreaktion mot proggrocken kommer jag att tänka på en intervju med Stephen Merritt. Han hade gjort en skiva med 50 låtar, en för varje år han levt och jag tyckte om det eftersom det var så likt projektet jag själv nyss avslutat. Så fick han frågan om varför ingen av låtarna handlade om hur det var när han kom ut som gay. Stephen svarade, sådär buttert som bara han kan, att om man hört tre komma-ut-historier så har man hört alla. Jag vet inte om det stämmer när det gäller komma-ut-historier men tänker att det definitivt gäller historier om hur punken var en välbehövd motreaktion mot proggrocken. Inget fenomen är mer sönderkramat och varje gång jag hör det väcks punkaren i mig och jag får en pervers lust att omfamna proggrocken.
 
Fast det stämmer kanske inte längre. När Hanif Bali outade den där Ung Vänster-pojkens två år gamla tweet med citat ur Ebba Gröns gamla klasshatsdänga "Beväpna er" var det andra gången på bara något år som det klassikern anklagades för att vara över gränsen (Läs Hanna Fahls sammanfattning här). Kritiken kom kanske främst från brunhögern (iaf sett till min feed) och har självfallet inte så mycket med en oro för våld mot kungahuset att göra som en känsla av att det är orättvist att vänstern tillåts våldshetsa mot borgare när brunisars uppmaningar om att bränna flyktingboenden eller våldta batikhäxor åter och åter igen bemöts med skepsis.
 
En intuitiv analys är att vänstern får skylla sig själva på den här punkten. Sedan Ebba Gröns tid har en hel del konstverk (och bakverk) hamnat i onåd då idén om vad som kan anses politiskt korrekt förändrats. Visserligen är de konstverk som utsatts för vänstercensur huvudsakligen barnprogram men ändå, testa att spela Sex Pistols "Bodies" i ditt sommarprat och se hur bra sönderkramade gamla punkdängor klarar sig i dagens Sverige. Få punkare har nog tagit texten till "Beväpna er" bokstavligt men visst, sånt är svårt att bedöma när man själv befinner sig utanför subkulturen. Lemmys nazimemorabilia, NoFX låt "Kill All The White Man" etc. Vad är förkastligt och vad är bara gammalt hederligt subversivt anti-etablissemangsposerande?
 
Det här sista diskuteras (på ett bra sätt) i senaste numret av Galago och det blir svårt för mig att bli mer utförlig utan att bara kopiera åsikter så jag låter bli. Hur som helst nämndes det svenska black metal-bandet Marduk. Jag har sett dem live en gång och minns det främst för att sångaren, på bred dialekt och till synes utan ironi, tillägnade en av bandets låtar "till alla brudar som blir kåta av att gå på begravningar". Det här var kanske 10-12 år sedan och vi tyckte att de var söta. Sångaren kändes som en fyraårig pojke som fått ett sånt där kit med svärd och sköld i plast och nu var han "riddare". Den obehagskänsla som omslutit genren under 90-talet tycktes som bortblåst och så har det förblivit, ett gäng harmlösa rollspelstöntar. För närvarande visar svtplay exempelvis det isländska dramat "Metalhead" som handlar om en yngling som finner tröst i black metal efter ett dödsfall i familjen. Fint ju.
 
Hur som helst verkar man sedan dess noterat att nazismen, i dagens läge, är en mer kittlande gimmick än gravskändning. Genom att flörta med antisemitism och förintelsehistorik har bandet nu fått utstå hot och "motdemonstrationer" från antifa samt BLM-rörelsen under sin USA-turné. Kanske är genren inte fullt så död som man skulle kunna tro? Själv tänker jag emellertid att de är sent ute. Som tidigare nämnts har vi genomgått ett paradigmskifte där det varit på gränsen till omöjligt att vara rebell som vänster (Jan Myrdal ses snarare som onykter än rebell). Titeln har sedan dess varit förbehållen brunare högerröster och frågan är om inte just Sex Pistols, som lite slarvigt räknades som vänsterrebeller eftersom att "rebell" och "vänster" fortfarande var synonymer och dåtidens PK var kristna tedrickare, hade dragits med epitetet högerextrema idag?
 
Och även om det händer någonting med mig när jag sätter på "Bodies" idag (det är den enda Sex Pistols-låten som fortfarande låter farlig. Den är riktigt vidrig och i sitt reaktionära ursinne är den dessutom rätt fantastisk. "Näe, du kan fan inte sjunga så där, nej men fy fan...") så finns tecken på att både den och Marduk snart kommer vara passé igen. För jag tror att vi håller på att skifta tillbaka. Kanske är kritiken mot Ebba Grön ett tecken på att det inom snar framtid kommer vara möjligt att vara både vänster och farlig igen. Att kunna värna om lika rättigheter utan att känna sig som en duktig liten morsgris. Kanske är den tiden redan här?
 
Skjut en snut?
 
 
 
 

37

Kategori: Nöje

 
Jag hade haft en tidig tid hos tandläkaren och satt och åt frukost på ett café inne i stan. Lokalen var nästan tom och gästerna bestod av mig själv, två tjejer i tonåren och en äldre kvinna ett par bord bort. Tonårstjejerna är tysta men tanten pratar högt i telefon. Hon är i affekt, det är någon som har levererat en okänslig kommentar där hen inte visat hänsyn inför att damen är utbränd. Hon kanske har rätt och så men låter ändå rätt gnällig så jag försöker koppla bort samtalet och fokusera på min tidning. En stund senare letar sig en av hennes meningar ändå in i mitt medvetande.
 
Hon säger att hon är 37 år.
 
Ångesten slår emot mig. Hur kan den här gamla kvinnan bara vara fyra år äldre än jag? Hon var ju visserligen utbränd men det räcker inte, är det där jag om fyra år? Kommer jag att vara så gammal?
 
Jag berättar om händelsen på lunchen, vi skojar om det och jag säger att jag kommer fylla 37 och så vips ser jag ut som Christer Glenning. Skämtet slår tillbaka hårt mot min åldersnoja då det visar sig att ingen av de yngre vid bordet vet vem Christer Glenning är och än mindre hur han såg ut. Jag bildgooglar, visar en bild och någon påpekar, mycket riktigt, att Christer knappast var 37 på bilden. Vi tar reda på Christers ålder och det visar sig att han är född 1939, på bilden ovan är han närmare sextio. Vi rotar längre bak i arkiven och finner en bild på Christer från 1981, när han är 41 år gammal:
 
Här blir man lockad att tänka att Christer Glenning helt enkelt åldrades snabbt. Det har hunnit gå 15 år mellan den övre bilden och denna men Christer ser ungefär likadan ut. "Men finns det ingen ännu äldre bild", frågar Soliel. "Hur såg han ut som 37?". Vi hittar en äldre bild. Den är från 1978 och Christer är någonstans mellan 38 och 39 år:
 
Som ni noterat höll Christer ut en aning längre än kvinnan på cafét (hon var ju bara 37) men jämför de två senaste bilderna och tänk, verkligen tänk, på att det alltså bara är tre år mellan dem. Det här är fruktansvärda nyheter för någon som inom några få år kommer att vara "närmare 40". Jag har varit nöjd över att fortfarande se ganska fräsch ut men inser nu att åldern inte kommer smygande, den kommer som en käftsmäll och den gör det någonstans just innan 40. Sedan den här händelsen har jag gjort mitt bästa för att förtränga allt det här med Christer och tanten på cafét. Bäst att leva medan man kan osv men idag läser jag i Expressen att Danuta bara var 38 år när den här bilden togs:
 
Ingenting ont om Danuta förstås, och inte om Christer Glenning heller för den delen, men hon är känd som "tanten med handväskan". Det infann sig någon sorts existentiell svindel när jag var lika gammal som min pappa var när han fick mig men den var verkligen ingenting jämfört med insikten om att jag snart är jämnårig med Danuta.
 
 
 

1991

Kategori: Personligt

 
I andra klass testar jag att leka med Micke.En liten, spenslig kille med gott humör och rikligt med energi. Jag minns det som att vi inte pratar så mycket utan mest springer runt, jagar varandra och brottas lite kanske. En dag står jag och väntar på att Micke ska få på sig sina kläder. Han sitter ned på bänken i kapprummet och jag får en idé. Jag grabbar tag i hans ben och lyfter dem. För att inte tappa balansen greppar han om hatthyllan. Jag fortsätter lyfta, hans rumpa lyfter från bänken och tids nog hänger han som ett nästan rakt streck ut från hatthyllan. Sen släpper jag taget, tänker att det ska bli någon sorts kul effekt, som på tecknad film typ men Micke faller tillbaka ner med en ordentlig kraft och dunkar ländryggen i bänkens kant. Han kryper ihop till en liten boll, kippar efter andan. Jag står och tittar på honom i ett par sekunder och känner hur min egen puls stiger. Det ser ut att göra fruktansvärt ont och vi är båda, om än av olika anledningar, oförmögna att säga något. Jag skäms så otroligt. Vill göra det här bättre på något sätt men kan inte komma på hur. Efter ytterligare någon sekund segrar skam över samvete och jag springer ut på gården utan att ha sagt något. Springer en bra bit bort och gömmer mig.
 
Händelsen etsar sig in och blir något att skämmas för under år framöver. Först skäms jag över vad jag gjort men senare, när jag blivit något år äldre och skaffat mig något sorts bas-kit av konflikthanteringsverktyg, skäms jag för att jag sprang därifrån och för att jag aldrig tog upp det och bad om ursäkt senare. Det är först i vuxen ålder, till råga på allt är det Micke på Mickes initiativ, som vi pratar om det. Han intygar att händelsen kändes just så usel ur hans perspektiv som jag alltid varit rädd för. I senaste laget ber jag om ursäkt.