2011
Kategori: Personligt
Suzanne och Sonali utspelar sig i ett alternativt New York där ett intergalaktiskt krig hotar. Sonny försöker hitta den mystiska Suzanne för att återfå sitt minne och, tids nog, hämnas på Sonalis mördare. Jakten för honom till Hamburgs "bengaliska" kvarter. Jag hade helt glömt bort den här (mycket) ofärdiga romanen men den slår mig idag som en av mina sämsta idéer någonsin. Ändå blir jag glad av att läsa den, som att hitta ett gammalt foto på sig själv där man ler som en byfåne och tänka att "vad lycklig jag var". Jag tror att det kan vara åt det här hållet min litterära bana rör sig. Åt helvete med socialrealism. Nedan följer den första samt sista passagen ur romanens första kapitel.
Suzanne & Sonali
Jag hade min blå anorak. I fickan låg ett tummat ex av Lander der Vikinger. Hade aldrig hört talas om. Rummet ett bås, ett runkbås? Jag satt i en fåtölj av röd plast, glasfiber av nåt slag och framför mig – en monitor. Mannen på skärmen var utklädd till utomjording och förklarade varför ett intergalaktiskt krig inte kunde ha några vinnare.
Det fanns en dörr men jag drog mig för att gå ut, där inne fanns ett mått av kontroll. Jag kände runt i fickorna, inget där förutom boken. En dedikation på förstasidan:
”Love you always – Suzanne”
Det var skrivet i rött bläck. Med omsorg, handstilen var vacker men jag kände ingen Suzanne. Jag började bläddra i boken, letade efter anteckningar, ledtrådar.
Jag kunde inte tyska.
...............................................................................................................
Jag slog mig ned mittemot henne. Det slog mig att jag fortfarande inte sett mig i spegeln, att jag inte duschat.
”Sonny”, sa hon, höjde sitt glas.
”Sonali.” Jag hade sett henne som barn, var kunde jag inte minnas men jag kom ihåg hur förtjust hon varit i mig, hur min vita hud, mitt ljusa hår, skägg, hur hela min gestalt fascinerat henne. Jag mindes det för Sonali sken. Hennes hud var brun, nästan grön ibland men från den kom alltid ljus, ingen visste varför. Jag mindes inte mycket men jag kom ihåg Sonali. Hon var vuxen nu. Vacker i grön sari.
”Något är fel”, sa jag.
”Åh, Sonny”, sa hon, fortfarande med en vag bengalisk brytning. ”Du ser förskräcklig ut. Snälla gå och fräscha upp dig innan maten, det är hemskt att se dig så här.”
Badrumsspegeln. Jag såg ut precis som vanligt.
På divanen. Ansiktet i hennes hår, en hand på hennes höft. För första gången men det var inte viktigt. Jag förde handen mot hennes jeanskjol, slutade andas med näsan och började andas med munnen istället. För att visa min uppskattning. Knäppte upp översta knappen. Sen andra. Hon var svettig där under.
”Du tänker på henne, eller hur?” Det fanns ett nytt allvar i hennes röst.
”Vem?”
”Så det är sant ändå.”
”Suzanne.”
”Ja.”
”Jag tänker aldrig på Suzanne”, sa jag och kysste henne i nacken.
Jag lät handen glida in under hennes trosor och smekte henne. Smekte henne tills hon började skratta:
”Vad gör du?”
”Vadå?” Jag kom av mig, drog långsamt tillbaka handen.
”Men du vet ju inte vad du gör.” Hon var kanske 23, jag själv troligtvis närmare fyrtio. Ändå kunde jag inte minnas att jag någonsin tidigare varit med en kvinna. ”Jag har väntat på det här i tretton år”, sa hon. ”Skärp dig nu.”
”Hjälp mig då. Säg vad jag ska göra.”
”Åh, Sonny.” Hon skrattade. ”Du måste överraska mig.”
”Överraska?”
”Ja.” Hon spände ögonen i mig. ”Du kunde gått in till Victor, lånat en av hans köksknivar och sen hållit den tryckt mot mitt lår, tvingat mig att vara helt stilla medan du gick ner på mig.”
”Va?”
”Ja men inte nu.”
”Nej?”
”Nej, nu skulle det inte bli någon överraskning.” När jag tigit ett par sekunder för länge reste hon sig upp och tog mina händer i sina. Hennes sken plötsligt kallare, starkare. ”Du tänker leta efter henne, eller hur?” Hon nickade åt Lander der Vikinger som låg på sidobordet.
”Ja.” Jag tänkte efter, försökte minnas Suzanne. ”Hjälper du mig?”
Tillägg: Två dagar efter att detta inlägg skrevs kom jag plötsligt ihåg varför jag skrivit "Suzanne & Sonali". Det kan låta som osanning men arkiven rymmer ett flertal texter jag faktiskt inte minns att jag skrivit. Minns nu att det var ett försök att göra en egen tolkning av en tämligen obskyr fantasy-roman. Det känns skönt att ha kommit på för jag kunde inte förstå vad vikingarna hade med nåt att göra eller varför jag skrivit om att ha sex med unga kvinnor med lysande hud.
