1984
Kategori: Personligt
Mina föräldrar separerar någon gång under mitt första levnadsår och jag har inget minne av att vi bott tillsammans. Som liten, kanske tre fyra år, var jag som barn är mest och tyckte att det var tråkigt att inte alla bodde ihop. Ännu lite tråkigare var det att mamma och pappa inte älskade varandra. Det gick över och med tiden slutade jag tänka på det. Barn till par som lever ihop säger ofta att par ger upp för lätt och att det är synd om de barn som får växa upp i ett splittrat hem. Det är säkert sant men jag har alltid varit mer oroad för de barn som växer upp med föräldrar som vägrar ge upp trots att de borde. Jag har två bra föräldrar men har väldigt svårt att se hur de ens under en period lyckades leva tillsammans. Idag är jag glad att de separerade och grälade klart innan jag började skapa minnen. Samtidigt är det svårt att räkna bort möjligheten att det präglat mig och gjort mig ungefär lika aningslöst partisk i frågan som parbarnen.
Att leva i ett förhållande tycks mig som ett alternativ snarare än en självklarhet.
Jag får syskon först vid sju års ålder. En efterlängtad lillebror som jag blir mycket glad i. I och med åldersskillnaden umgås vi däremot inte på särskilt lika villkor, hänger inte i samma gäng och så vidare. Det är fint ändå men kanske är jag lite avundsjuk på de med syskon i lite närmare ålder. Det ser skönt ut att ha någon vid sin sida på större familjemiddagar eller andra situationer som kan tänkas framkalla blygsel. Självförtroendet som verkar komma med syskonskap saknas mig. Det framstår dessutom inte som orimligt att uppväxtens relativa ensamhet haft sitt att göra med mitt vuxna jags ständiga längtan efter att få vara ifred och pyssla med mitt. Tillsammans med tanken på förhållandet som ett av flera alternativ finns det stunder där jag är en mindre än idealisk partner och (jag medger att det gör mitt tidigare resonemang besvärligt) det kan ligga nära till hands att ge upp relationer lite väl lättvindigt.
Å andra sidan gäller liknande förhållanden för de flesta av mina närmaste vänner. De flesta av dem har jag känt sedan jag var sex, tio eller i alla fall tretton år och de är nästan mer familj än min familj. På den punkten har jag verkligen levt ett rikt och bortskämt liv som verkar rätt få förunnat. Kanske hade vi inte blivit så nära om vi alla redan haft syskon i samma ålder?
