2007
Kategori: Personligt
Våren 2007 är jag hemma från jobbet på grund av en elakartad ögoninfektion. Det rinner konstant och allt var grumlar synen, kan knappt kolla TV. Dessutom ser jag för bedrövlig ut, så man vill titta bort. Allie är i alla fall förbi rätt ofta, hon tar hand om mig. Vi röker cigg och dricker Campari. Hänger i lägenheten. När jag ska ner och handla mer groggvirke erbjuder sig Allie att följa med men jag är snabb att tacka nej. För snabb, hon kollar konstigt på mig men jag bara skyndar ner i trappen.
I början var jag stolt över Allies överdrivna snygghet. Njöt av att se andra killar titta på henne och av att veta att hon var min. Av respekten det ingav. Den franska brytningen var liksom bara kronan på verket. Det låter fånigt men Allie var verkligen löjligt snygg. Ganska snart tog mindervärdeskomplexet över. Känslan av att hon när som helst skulle inse sitt misstag och att hon, när hon väl dumpat mig, skulle kunna få vem som helst. Känslan av att alltid vara den fule. Frustrationen när det tog mig fem gånger längre tid att få tag på en drink och stressen över att det alltid stod nån kille och snackade med henne när jag väl kom tillbaka. Att inte bli tagen på allvar när jag presenterade mig som hennes pojkvän eller servitörens förvirring om hon tog notan. Jag hade gått från att vara en sån där fet gammal grek som har en ung glamourmodell på sin yacht till att bara känna mig som en fet gammal grek. Utan yacht.
Inte en chans att jag tänkte bli sedd i hennes sällskap så länge jag såg ut så här med andra ord. Innan jag går in i butiken torkar jag av ögonen med tröjärmen. Den blir mörk av tårarna och här och där syns små vitgula streck av var. Vet att ögonen ändå är helt röda och kommer börja rinna inom sekunder, han i kassan kommer äcklas hur jag än gör.
När jag kommer tillbaka sitter Allie i soffan. Jag ställer ned virket på köksbordet och hon frågar mig om det är nåt jag vill prata om. Sista frågan jag vill ha, svarar att jag tyckte det var onödigt att vi skulle gå båda två, att jag ville vara schysst bara. Sen ringer telefonen. Det är mamma. Vi har varit osams, inte hörts på ett tag men jag svarar, slår mig ned i soffan samtidigt som Allie tänder en cigg, reser sig och går mot balkongen. Mamma frågar hur det är, hur jag mår. Jag berättar inte om ögonen, säger att allt är bra. Hon säger att hon är ledsen att det blev dumt sist och frågar om jag vill komma på middag. Jag är fortfarande lite irriterad men säger att det är lugnt och att jag gärna kommer på middag i nästa vecka men att jag i sådana fall vill ta med mig Allie. När hon säger att hon inte minns Allie kommer ilskan tillbaka, vi har varit där och ätit tidigare och hon kan omöjligen ha glömt bort det. När jag påminner henne, tyst så att inte Allie ska höra, och hon fortfarande spelar dum blir jag förbannad. Tappar tålamodet och slänger på luren och går efter Allie mot balkongen.
Men hon är inte där. Hon är inte i lägenheten. Inga av hennes saker är i lägenheten. Det finns inga fimpar av hennes märke i askfatet det finns ingenting. Det är känslan av att falla och det är håret på armarna som står rakt upp för jag förstår att det heller aldrig funnits. Jag rör mig runt i lägenheten, kan inte vara still och upprepar fan, fan, fan, fan, nej, nej, nej, nej.
Helvete.
