2002
Kategori: Personligt
Jag har svårt att tycka illa om eller ens vara särskilt arg på andra människor. Jag kan förstå om de gjort någonting otrevligt men blir sällan känslomässigt påverkad. Tycker ofta att det är rätt skoj när personer saknar takt. På många sätt är det här en positiv egenskap, personer som har svårt att umgås med andra kan ofta umgås med mig, men när någon betett sig illa mot någon jag tycker om kan det vara ett problem. Den empati jag känner med förövaren saknas mig i min relation till offret. När en vän är upprörd över någon annans mer eller mindre uppenbara brist på hyfs är jag i bästa fall road och fascinerad. I värsta fall är jag uttråkad och undrar varför jag hänger med en gnällspik. Notera att det här gäller ilska, andra känslor som till exempel sorg eller besvikelse kan jag oftast relatera till.
Om det här beror på att jag sällan blivit dåligt behandlad eller om det beror på att jag sällan känt mig dåligt behandlad vet jag inte. Antagligen bägge ju. Några gånger har hur som helst även jag blivit utsatt för ondska och känt en oerhörd ilska som följd. Den största skymfen utspelade sig 2002 och den tog mig ganska många år att helt smälta.
Jag sitter med Borsten och JP i byggvaruhusets infodisk. Det är semestertider och vi jobbar extra på färgavdelningen, täcker upp för heltidarna. Vi är gamla klasskamrater, har jobbat ungefär lika länge och det finns en viss prestige i att vara duktig på det här med färg. En lugn dag beslutar vi oss för att avgöra vem av oss som är skickligast med hjälp av ett "gissa-kulören-test". Vi väljer slumpmässigt ut 50 kulörprover och vår uppgift blir sedan att gissa kulörens NCS-nummer. Den med flest rätt är bäst och vinner ett pris i form av ett flytrings-kit barn kan ha när de badar. Avdelningen har fått det i present av en pensel-leverantör. För att vi inte ska se facit är pappren vi skriver svaren på vikta längs mitten.
När tävlingen är klar och vi rättar visar det sig att ingen av oss nått någon högre poäng. Borsten och JP har ett rätt var medan jag har två. Jag är ändå nöjd över vinsten men när jag sträcker mig efter priset hindras jag av JP:s protester. Han påpekar att jag skrivit ett av de korrekta svaren på fel rad. Det stämmer men beror på att pappret varit vikt och jag missbedömt avståndet mellan två frågor, det finns inga tvivel om att jag "tänkt rätt". Jag förklarar det här men Borsten och JP vägrar, säger att det blev lika och att badrings-kitet ska lottas ut. Jag blir förstås vansinnig och när de vägrar ge med sig kastar jag NCS-proverna mot dem, skriker att jag säger upp mig och lämnar varuhuset i vredesmod. På vägen ut hör jag Borsten ropa att jag ska stänga ikväll och öppna imorgon men det är fan hans problem, tänker jag, vill gärna se dem förklara för chefen hur de fuckat upp allt.
Någon dag senare ringer min chef upp mig. Han låter trött på rösten och undrar om jag menar allvar och om det är sant att jag sagt upp mig. Jag förklarar vad som hänt och säger att jag svårligen kan tänka mig att arbeta kvar på en arbetsplats som tillåter sånt här beteende. Han säger att han inte vet var badrings-kitet tagit vägen men att han kan tänka sig att ordna ett nytt åt mig. Jag förklarar att det är en principsak. Han säger att det är tråkigt men att han inte kan göra så mycket mer. Vi lägger på och jag känner mig stolt, som att jag stått upp för någonting viktigt.
Några minuter senare ringer jag tillbaka och säger att jag ändrat mig, att jag vill ha kvar jobbet ändå.
