1996
Kategori: Personligt
Det är sjätte klass och klassföreståndaren, Timmy, har kallat oss till ett extra möte i ett av grupprummen. Både jag och Alfred har varit på såna här möten förut, vet att de innebär en utskällning men i vanliga fall brukar vi veta vad det är vi ska neka till. Nu kan ingen av oss komma på vad vi gjort. Sedan Timmy infört begreppet demokrati och implementerat det i våra klassråd har ordningen luckrats upp och vi har inte behövt bryta särskilt många regler. Det tog oss inte lång tid att inse att Timmy älskar demokrati men har svårt att handskas med den. Han har svårt att handskas med det mesta, särskilt barn, och några av de punkter som behandlats med omröstningar vid klassråden är att Uffe inte borde få vara med på fotbollen, att Kai-Mook inte får ha sina fula träskor och att Mina ska sluta ha så torra händer. Kort sagt kommer man numera undan med mobbning förutsatt att de flesta är med på det. I början protesterade Timmy men han kunde aldrig riktigt förklara hur demokrati kunde vara en dålig grej och har nu gett upp.
När vi kommer in i grupprummet ser han argare ut än vanligt. Gaffa är redan där, sitter på en stol med kepsen neddragen över ansiktet och blicken fäst vid golvet. Jag sneglar mot Alfred men han verkar lika lost som jag. Förvirringen över att inte veta vad saken gäller och aningen om att det rör sig om någonting värre än vanligt gör det svårare för oss att vidmakthålla det ointresserade och till synes oförstående förakt vi i normala fall visar när Timmy påbörjar sina taffliga uppläxningar.
Han är röd i ansiktet och ett par gånger kommer det saliv ur munnen på honom när han gastar på om det vidriga i det som hänt. I vanliga fall lyckas han aldrig riktigt skaka av sig osäkerheten och kan utan större problem manipuleras men den här gången är det annorlunda. Efter ett tag står det klart att offret är Kai-Mook. Det gör oss inte särskilt mycket klokare. Jag och Alfred hade, tillsammans med bland andra Micke och Magradan, till slut sönder hennes fula träskor för en tid sedan men Micke har redan tagit på sig skulden för den händelsen och den känns heller inte allvarlig nog.
Jag börjar tänka att vad det än är som hänt så har Timmy ingen aning om vem som gjort det utan har bara kallat in The Usual Suspects men sen ser jag att Gaffa gråter bakom kepsen. Timmy ser det också och säger, med mjukare röst nu, att Gaffa kan gå ut och vänta i klassrummet så länge. Ett hopp väcks när jag tänker att om jag bara börjar gråta så slipper jag men när Gaffa stängt dörren efter sig fortsätter Timmy sin utskällning och pratar om hur jävligt fega vi är som låter Gaffa ta hela skulden. Vad det än är har Gaffa alltså redan erkänt. Alfred säger att vi inte ens fattat varför vi är här, jag håller med honom och även om han inte verkar tro på oss berättar Timmy till slut om brottet.
Någon har lagt en lapp i Kai-Mooks bänk. Han håller triumferande upp bevismaterialet i fråga som om det var en scen i nån advokatserie. Det är en slarvigt riven lapp där någon skrivit "JÄVLA THAILÄNDSKA HORA STICK HEM" med grön krita och plötsligt är jag rädd. Det här vill jag absolut inte få skulden för, skulle skämmas något otroligt inför mina föräldrar. Tydligen har Gaffa erkänt att "vi" skrivit lappen men varken jag eller Alfred har sett den förut, brukar inte ens umgås med Gaffa. Vi fortsätter neka men Timmy är bestämd och fortsätter prata om vad det ska bli av oss, vilken sorts människor vi är och mer om hur fega vi är som låter stackars Gaffa sitta ensam med skulden.
Även om han alltså inte tror oss fungerar nekande till slut den här gången också. Åtminstone tror vi oss ha kommit undan, när vi några månader senare får reda på vilka klasser vi ska gå i på högstadiet har det ordnats så att jag, Alfred och Gaffa hamnat i olika klasser.
