1987
Kategori: Personligt
Alfred och jag hänger vid rutschbanan. Santos, som är ett av dagisets minsta barn, kommer fram och visar på ett eller annat sätt att han vill vara med. Alfred tar upp en näve grus och kastar i Santos ansikte. Santos börjar tjuta och jag, som saknar småsyskon och tycker att Santos är gullig, blir arg och tacklar in Alfred i staketet. Lite hårdare än tänkt visar det sig för Alfred börjar också gråta och håller sig för midjan.
- Ja, så känns det, skriker jag varpå knytnävsslagsmål utbryter. Ingen av oss har lärt sig hålla någon slags gard och de flesta smällar träffar. Det gör ont och jag är arg men framför allt känner jag mig ledsen och ensam under slagsmålet. Det är vidrigt att slåss mot sin bästis och utan honom har jag ju ingen på min sida. Vi hamnar på marken, brottas och jag minns att min mössa åker av och hur jag får grus i håret och i munnen och hur jag liksom tappar uppfattningen om vad som är ner och upp. Jag vinner till slut men är inte ens stolt över att ha skyddat Santos. Jag känner bara sorg och förlust. Utan att riktigt veta hur vi ska hantera situationen fortsätter vi dagen på var sitt håll.
Hur det gick till när vi blev kompisar igen minns jag inte. Kanske låtsades vi bara som inget dagen därpå, kanske hade vi faktiskt glömt.
