2005
Kategori: Personligt
De ständiga kraven på motprestation leder till ångest. Åtminstone för mig, Magradan säger att man inte behöver läsa boken eftersom att allt är så lätt. Själv tar jag tupplurar med min, öppnar den ibland och läser namnen på olika kameraåkningar, namnen på olika sorters vagnar och kranar man kan ha kameran på och funderar över varför någon skulle vilja veta något sådant. Slår igen boken igen och tar en tupplur till. Till filmvetenskapen trodde jag man sökte om man ville röka hasch och kolla zombiefilm i ett år på skattebetalarnas bekostnad. Böckerna är ett ovälkommet inslag särskilt som de inte är fyllda av spännande Hollywood-anekdoter utan av teknisk fakta och rätt svårgenomträngliga analyser. På lektionerna sitter vi i en iskall föreläsningssal och tittar på nonfigurativ film (något som nästan är en trekant och något som nästan är en rektangel rör sig över skärmen i en och en halv timme) eller stumfilm så gammal att det inte ens finns musik till.
Vi får båda rejält underkänt på tentan. Magradan vidhåller att det var en lätt tenta och att man inte behövde läsa boken. Det hade inte hjälpt, säger han men jag är inte lika säker. Under nästa kurs delas klassen in i två grupper. Min grupp får Christian som lärare medan Magradans grupp får nån trist och ful typ. Christian visar sig vara precis den lärare och mentor jag letat efter hela mitt liv. Det är fantastiskt att få lyssna till Christians föreläsningar. Han är rolig, snabb och ohyggligt smart. Jag vill vara som Christian och börjar tänka att det kanske inte var så dumt att Magradan hamnade i den andra gruppen. Att bli förknippad med en sån slashas hade nog inte varit till någon vidare hjälp om Christian ska börja se mig som sin favorit, sin skyddsling och tids nog, sin vän.
Sådan var min plan. Kursens examinerande moment är att skriva en filmanalys till en av tre valbara filmer. I en förhoppning om att sticka ut väljer jag den svåraste som handlar om en fransk tant som letar mat i containrar. Den här gången lägger jag dessutom energi i projektet. När jag får tillbaka uppgiften har Christian beskrivit min analys med ord som "korkad" och "infantil". Det är faktiskt sant, med de orden och några till som inte heller är vidare positiva krossar han mina drömmar. Jag förstår att han har rätt, hoppar av en tid senare och berättar inte heller den här historien för någon på flera år. Skrivandet läggs på hyllan och blir mest en pinsam grej jag försöker att inte tänka på.
Trots att det antagligen går att ifrågasätta hans pedagogik och trots att jag blev ledsen har jag egentligen aldrig varit arg på Christian för det här. Däremot är det tråkigt att vi antagligen aldrig kommer ses igen. Jag skulle vilja få någon slags chans till revansch, skriva en bättre analys eller ligga med hans fru eller trakassera hans barn på nåt sätt. Ja, det är tråkigt i alla fall.
