I andra klass testar jag att leka med Micke.En liten, spenslig kille med gott humör och rikligt med energi. Jag minns det som att vi inte pratar så mycket utan mest springer runt, jagar varandra och brottas lite kanske. En dag står jag och väntar på att Micke ska få på sig sina kläder. Han sitter ned på bänken i kapprummet och jag får en idé. Jag grabbar tag i hans ben och lyfter dem. För att inte tappa balansen greppar han om hatthyllan. Jag fortsätter lyfta, hans rumpa lyfter från bänken och tids nog hänger han som ett nästan rakt streck ut från hatthyllan. Sen släpper jag taget, tänker att det ska bli någon sorts kul effekt, som på tecknad film typ men Micke faller tillbaka ner med en ordentlig kraft och dunkar ländryggen i bänkens kant. Han kryper ihop till en liten boll, kippar efter andan. Jag står och tittar på honom i ett par sekunder och känner hur min egen puls stiger. Det ser ut att göra fruktansvärt ont och vi är båda, om än av olika anledningar, oförmögna att säga något. Jag skäms så otroligt. Vill göra det här bättre på något sätt men kan inte komma på hur. Efter ytterligare någon sekund segrar skam över samvete och jag springer ut på gården utan att ha sagt något. Springer en bra bit bort och gömmer mig.
Händelsen etsar sig in och blir något att skämmas för under år framöver. Först skäms jag över vad jag gjort men senare, när jag blivit något år äldre och skaffat mig något sorts bas-kit av konflikthanteringsverktyg, skäms jag för att jag sprang därifrån och för att jag aldrig tog upp det och bad om ursäkt senare. Det är först i vuxen ålder, till råga på allt är det Micke på Mickes initiativ, som vi pratar om det. Han intygar att händelsen kändes just så usel ur hans perspektiv som jag alltid varit rädd för. I senaste laget ber jag om ursäkt.
