Liv & död - del 3
Kategori: Personligt
En berättelse från min ungdom i tre delar. Missade du någon av de första delarna kan du scrolla nedåt en bit eller använda dig av länkarna här under:
Polisen hörde aldrig av sig och egentligen var det inte så märkligt, det fanns verkligen inget skäl att misstänka att Karins död varit något annat än självmord. Hennes mamma ringde två gånger men jag svarade inte, jag skämdes för mycket över min jävla skitlögn och ville varken bekänna eller fortsätta fejka för att ta mig igenom en begravning.
Livet gick vidare, mitt i alla fall, och det var inte särskilt annorlunda jämfört med tidigare. Det var förstås inte mitt fel att Karin var död. Min gamla flickvän tog tillbaka mig. Skammen jag kände över att ha ljugit för hennes mamma och inte ha svarat när hon ringde lärde jag mig uthärda, det var bara att inte tänka på det. Visst, jag hade verkligen gillat Karin men ska man vara krass hann vi inte lära känna varandra särskilt väl och med facit i hand gissade jag att vi inte skulle ha blivit ett särskilt lyckat par. Ja, det var sorgligt det som hänt men det var egentligen inte min business, jag hade redan blandat mig i mer än brukligt och ja, mitt liv gick som sagt vidare.
Och ändå.
”Tänk om jag frågat hur det var den där morgonen, tänk om jag hade vänt om direkt när jag märkte att jag glömt min iPod, tänk om jag hade åkt tillbaka direkt efter att jag ätit frukost och duschat, det var jag som sög livet ur henne, blev inte ens ledsen sen, för att jag är död inombords, för att jag är en psykopat, försökte nästla mig in i hennes familj, det här kan jag aldrig berätta för någon, jag är så jävla äcklig.”
Tankarna låg som ett litet blygt mantra någonstans i utkanterna av mitt medvetande men blev med tiden allt mer centralt. Jag pratade inte med någon om det först, skämdes så mycket över hur allt blivit. Dessutom hade det krävts en del övertalning för att få tillbaka min tjej och jag visste inte hur jag skulle lägga fram att jag mådde så jävla dåligt över en annan tjej. Ja, det låter fånigt idag men så var det. Hur cool var du när du var 21?
Äh. Man kan fortsätta en sån här historia hur långt som helst men vi kan sluta här. Jag gissar att flera av er redan listat ut det vid det här laget men den här historien är ju alltså inte sann. Ni andra kan ju gå och hyra The Martian eller nåt.
Nä, förlåt.
Förlåt!
Tema sanning/lögn fortsätter imorgon då jag kommer gå igenom några av världens minst sanna självbiografier.
