tyckerinteomdet.blogg.se

En berättelse från min ungdom i tre delar. 

Det var någon gång under sommaren 2005 och jag väntade på nattbussen. En bit bort stod ett annat gäng i ungefär samma ålder. Jag ägnade dem inte särskilt stor uppmärksamhet men efter några minuter såg jag hur en av dem, en blond tjej, bröt sig loss ur klungan och kom mot mig. Hon liksom studsade lite när hon gick och jag minns att jag tänkte att det såg ut som om hon dansat hela kvällen och nu inte riktigt kunde sluta. Hon log. När det inte längre var något tvivel om att det var mig hon var på väg mot tog jag av mig lurarna, beredd att ta fram cigg eller tändare om hon ville ha. Hon sa hej, berättade att hon hette Karin och frågade vad jag lyssnade på.

Innan jag fortsätter den här historien är det ett par saker jag borde berätta:

 

1. Jag har ingen aning om vad Karin skulle tycka om att jag skriver det här om henne och kommer därför inte beskriva henne särskilt detaljerat. Hon heter, precis som övriga karaktärer, dessutom något annat i verkligheten. 

 

2. Om det är så, att man kan dela in mänskligheten i de som lever och de som ser på, då hör jag definitivt till den senare kategorin. Det är inget val jag har gjort (tvärtom har jag många gånger försökt välja bort det) utan en del av min personlighet jag haft åtminstone sedan dagisåldern. En långsamhet, att inte kunna ge sig hän, en blyghet kanske och helt säkert en oförmåga att leva i nuet. Jag är kort sagt en sån som sitter i hörnet och pratar (eller skriver) om livet medan andra är mitt uppe i det. Idag har jag accepterat det och gjort det till min grej men under en stor del av min barn-och ungdom levde jag med en gnagande känsla av att det var något fel på mig. 2005 var jag fortfarande en ganska ny vuxen och hade fullt upp med att bestämma vem jag skulle vara och med att försöka hitta ett sätt att bli mer extrovert. Det var inte ovanligt att jag ljög och låtsades för att åtminstone framstå som någon som var med om saker.

För det där var viktigt, det visste jag. Eftersom att betraktaren helt naturligt är beroende av något att betrakta (och dennes livskvalitet således avgörs nästan helt av vilka som agerar i dennes omgivning) blir det mest attraktiva som finns en person som skapar rörelse. Att dessa rörliga kan värdera den som ser dem hade jag däremot inte förstått än. Ursäkta utläggningen men jag tror det är bra om ni har det här i bakhuvudet medan ni läser resten av historien. För att återknyta så vill jag i alla fall ha sagt att allt med Karin och hennes sätt formligen skrek liv den där kvällen. Så jag blev nervös:

- Kool Keith, sa jag, lättad över att jag lyssnade på nåt, ja, coolt.

- Jag vill höra Slick Rick, sa Karin. Har du Slick Rick? Av någon anledning hade jag det. Medan jag bläddrade bland artisterna på min iPod berättade hon att hon varit på klubb och dansat hela kvällen. Jag berättade att jag också varit på klubb och ljög om att jag dansat när jag egentligen bara suttit i ett hörn, druckit och vaktat kompisars saker, upprepandes repliker i stil med ”Jo, men jag tänkte dansa lite senare” eller ”Jag väntar tills det kommer en bra låt”.

Jag hade bara några spår med Slick Rick, lät henne välja och vi tog varsin hörlur. Det visade sig att Karin kunde texten rätt hyggligt. Hon rappade med och dansade i den mån hörlurarna tillät. Jag gjorde mitt bästa för att göra detsamma på ett sätt som än idag får mig att gömma ansiktet i händerna när jag tänker på det. Lyckligtvis varade det inte särskilt länge för Karin kysste mig. Jag kysste henne tillbaka och sedan hånglade vi tills hennes buss kom. Hon sa åt mig att följa med så jag följde med.

 

I 20-årsåldern är både världs-och självbild under ständig förhandling. Det var något med Karin, hennes stökiga lägenhet, sättet hon rökte sina cigg och sättet vi hade sex som fick mig att känna att jag var precis där jag borde vara. Med minimal ansträngning från min sida hade jag plötsligt fått ett bra liv, en ljus framtid och jag tror man kan säga att jag var förälskad.

Jag vaknade morgonen därpå av att Karin dammsög. Hon stod bredvid sängen och "råkade" gång på gång dunka dammsugarmunstycket mot sängbenet. Det tog mig en stund att förstå att hon inte skojade men det fanns ingen humor i hennes ansikte och när hon knappt besvarade mitt "God morgon" utan bara lämnade rummet började jag ta på mig kläderna. Jag tänkte att hon ångrat sig, att hon hade ångest och kanske pojkvän. Inga särskilt dåliga gissningar egentligen men om det hänt idag hade jag frågat, det var ändå någon jag gärna träffat igen. Som det blev nu gick jag bara därifrån. Jag tror inte ens att vi sa hej då.

Fortsättning imorgon