tyckerinteomdet.blogg.se

George A Romeros Dawn of the Dead står stadigt som en av de främsta zombie-rullarna någonsin och beskrivs ofta som en pungspark riktad mot västvärlden och allt vad konsumtionssamhälle heter. Ändå går drömmen om apokalypsen snarare i Ayn Rands fotspår. Farväl regler, byråkrati och välfärd och välkommen till en värld där entreprenören får fritt spelrum, där var och en ansvarar blott och bart för sig själv och sin familj och där, givetvis, endast den starke överlever. Att karaktärer förlorat nära och kära passeras i regel otåligt och alibimässigt (som när mobiltelefonerna plötsligt slutar fungera i en Cabin in the Woods-rulle) innan vi får det käcka montage av potatisodlande, takläggning och barrikadbyggande vi (eventuellt) betalat för. Zombieapokalypsen andas optimism och nybyggaranda. En chans för de överlevande att göra om och göra rätt. Att det i slutändan är ekvationen ”färre människor i världen = mer makt åt mig” snarare än människans inomboende filantrop som sålt biljetter under åren kan vara värt att påpeka men ändå. Optimism.

I Filmatiseringarna av Richard Mathesons roman I am Legend är Vincent Price (1964), Charlton Heston (1971) och Will Smith (2007) alla ensamma och saknar därmed både makt och gemenskap. I och med det påträngande zombie/sekt/monster-hotet har de åtminstone fullt upp med att nå de första stegen på Maslows behovsstege och har med andra ord sin uppgift klar för sig.

När Zac Hobson i The Quiet Earth efter ett misslyckat självmordsförsök vaknar upp utan varken zombies, matnöd eller andra överlevande att brottas med är han istället bara ensam och överflödig. Detta illustreras redan i filmens andra scen där kameran vilar över Zacs för evigt ensamma och mycket slaka penis. Nybyggarandan sitter med andra ord hårt inne medan Zac, under filmens inledande tredjedel, ägnar sig åt alkohol, att slå sönder så stora saker som möjligt och inleder rätt trasiga försök att bli sin egen kvinna. Bruno Lawrence i huvudrollen utstrålar depression, kåthet och erektil dysfunktion på ett sätt Will Smith bara kan drömma om och är en ren njutning att följa. Filmen når sin kulmen när Zac, på öppen gata och iklädd skitiga och sönderrivna kvinnokläder, stoppar gevärspipan i munnen. Det är förstås omöjligt att veta hur jag själv reagerat om jag var i hans situation men jag vill gärna tro och hoppas att jag hade gjort något liknande. Så långt är det med andra ord den bästa apokalyps/ ensam kvar-film någonsin. Dessvärre introduceras snart ytterligare två karaktärer och filmen övergår i ett ointressant triangeldrama.

Synd på så rara ärter.

Om jag skrivit The Quiet Earth hade jag låtit Zac fortsätta i sin ensamhet. Eftersom att han är Matt Damons diametrala motsats hade han bara fortsatt med sin planlösa självbefläckelse tills han en dag nås av en radiosändning från en närliggande ort. Det går inte att höra riktigt vad meddelandet säger men det låter som om det kan finnas fler överlevande så Zac packar bilen och reser mot sändaren. När han kommer fram visar det sig vara falskt alarm så han sätter sig och super. En tid senare hörs samma meddelande igen men den här gången kommer sändningen från en annan stad. Zac tänker åka först men sen blir han full istället, tänker att det inte är någon idé och onanerar. En tid senare skjuter han sig. Slut.