Sjunka djupare ner i livet
Kategori: Nöje
I gårdagens inlägg skrev jag om hur trailern till "Trainspotting 2" inte räddade mitt liv. Vi stannar vid ämnet ett litet tag till och precis som sist ber jag om ursäkt för länkarna.
Det vackraste med att Renton och hans kompisar valde bort livet är att deras alternativa existens var så skör. Som heroinister kunde de vara här ena sekunden och borta nästa, allt som krävdes var en feldosering. När man istället väljer livet gör man sitt bästa för att tillintetgöra det där ögonblicket. Bengt Ohlsson skulle kunna ställas mot en armé av 20 000 ögonblick utan att hans vardagsrutiner rubbats en millimeter. Jag sjunker också djupare ner i livet och även om jag inte nått Bengts livsnivå ännu är det mot de djupen jag rör mig. En skillnad oss emellan är exempelvis att jag (än så länge) fortfarande kan se det vackra i att välja bort livet. Jag kan bara inte göra det själv, det verkar jag ha blivit för gammal och levande för.
Så går tankarna och därför blir jag arg när jag läser Tone Schunnessons karaktärssjälvmord "Tripprapporter". Visst, huvudsakligen blir jag underhållen, det är en höjdare men ilskan finns där i botten. Mitt levande jag blir argt för att hon är så in i helvete ansvarslös, hopplös och elak. Argt för att hon aldrig skärper sig och så en oro för vad det egentligen ska bli av henne. Mitt icke-levande jag, och det är fortfararande det dominerande när det kommer till litteratur, är argt för att hon skriver så mycket bättre än jag vågar. När jag halvvägs in i boken ser att hon bara är fem år yngre än jag byts ilskan ut mot ren beundran. Hur fan har hon stått emot så här länge? Vid 28 års ålder måste den där inte-livsstilen vara att likna med att dagligen, eller i alla fall en gång i veckan, behöva upprepa spartanernas bragd i "300".
Boken lämnar mig således med ett nyfunnet hopp och en tro på att nästan vad som helst är möjligt. På sätt och vis är det som när jag var tolv år och såg trailern till "Trainspotting". Jag förstår att jag aldrig kommer att kunna bli lika icke-levande som Tone men med en ny idol och ledstjärna är känslan att dörren ut ur livet öppnats på glänt. När dagen kommer då jag känner att jag måste lämna fru och barn för att flytta till Kambodja och öppna pizzeria, ja då kommer jag kanske faktiskt klara det och när pizzeriaägarens plikter blir för tunga kanske jag lyckas börja med heroin också.
Tack Tone för förnyat hopp om att slippa den här skiten.
