Trainspotting 2
Kategori: Nöje
Skrivet vid främmande och buggig dator varför länkarna kommer att öppnas i samma fönster. Ber om ursäkt för eventuell irritation och åtgärdar när min egen dator funkar igen.
"I chose not to choose life. I chose something else"
1996 var jag tolv år. Inom kort skulle både internet och pubertet göra min värld större men än så länge var jag ett barn i relativ radioskugga, en kostym som börjat kännas trång. Jag satt i vardagsrummet och såg trailern till Trainspotting på TV, såg affischen när jag var med pappa i videobutiken, läste recensionen i Expressen Fredag och framför allt såg jag videorna till soundtrackets alla hits på MTV. Om och om igen. Alla innehöll citat från Mark Rentons ikoniska Choose Life-monolog och det kändes som om jag hittat nyckeln till något viktigt. Det stod fortfarande några år och några vuxna i vägen men för första gången i mitt liv kändes framtiden mödan värd. Jag trodde nog aldrig att jag skulle kunna bli vild som Iggy Pop men att bli drömskt passiv som Renton kändes inte fullständigt ouppnåeligt.
Först något år senare, när jag fått egen VHS, såg jag själva filmen. Jag gillade den också men frånsett enstaka scener var själva filmen ändå långt ifrån att leva upp till soundtrack och övrigt PR-material. Värst var kanske just det faktum att filmen inte alls erbjöd någon nyckel. I slutet av filmen valde Renton ändå livet, skaffade portfölj som alla andra och så var det med det. Ett sviket löfte alltså och därifrån jobbade jag återigen i motvind. Jag höll mig smal, snaggade håret, sportade Dr. Martens, smala jeans, ägnade mig åt nördiga och konstnärliga aktiviteteter och även om jag aldrig testade heroin gjorde jag ett halvhjärtat försök med drogerna också. Tills för några år sedan då jag också valde livet. Visserligen har jag aldrig haft pengar nog att välja varken tvättmaskin, amorteringar eller bil men ändå, jag äger en näshårstrimmer, läser en lång och seriös utbildning och har i all väsentlig mening lagt konstnärliga kall på hyllan.
Och så kom trailern till Trainspotting 2. Innan jag klickar på play kollar jag originaltrailern och läser Choose Life-monologen i sin helhet. 20 år senare, i skrift och utan Underworlds Born Slippy i bakgrunden är det inte lätt att bli upphetsad. Det är med monologen som det är med ens andra naivt storslagna barndomsdrömmar, man blir mest sorgsen och generad av att tänka på skiten. Jag är tvungen att ta en paus innan jag klickar på trailern till tvåan. Ett rimligt antagande är nog att filmens målgrupp är någonstans mellan 30 och 45 år gammal. Ingen annan målgrupp är så tydligt fast i livet och ingen annan målgrupp drömmer så starkt om ett alternativ eller en väg ut. Eller skulle drömma om de inte redan gett upp, vi har ju hunnit se hur det gick för de som valde "something else" och insett att det mest var ledsamt det också. "Hur svårt är det egentligen att komma med löften till en 12-åring? Ingen lovar en 33-åring ett skit", hinner jag tänka innan jag till slut klickar. Samtidigt känner jag hur gärna jag vill ha fel och hur gärna jag vill att Renton ska hålla ett nytt tal och att det ska träffa mig som det gjorde då, för 20 år sedan.
Born Slippy rullar igång igen och Renton säger "Choose Life". Sen börjar han klaga på Twitter, Instagram och att saker inte blev som han tänkt sig. Trainspotting 2 är en magsur Bengt Ohlsson-krönika och Renton vilken gubbe som helst. Nyckeln den här gången är att leta upp dina gamla kompisar och ha en gemensam medelålderskris. Äh. Jag hade kunnat skriva något elakt om det men på något sätt ser jag ändå fram emot det.
