tyckerinteomdet.blogg.se

Den gick mitt i natten, jag såg bara andra halvan, var ganska full och multitaskade med en kebabtallrik men ändå. Jason Statham spelar en kille som transporterar saker i sin bil. Massa folk försöker stoppa honom men Jason är duktig på sitt jobb. Han är en tystlåten och sur typ som lever ensam mellan körningar och har gissningsvis nåt trauma långt tillbaka som gjort honom mörk och svår. I Transporter 3 blir han för första gången (verkar det som, har inte sett de två första filmerna) kär. Objektet är ca 25 år, någon viktig persons dotter och Jason räddar henne några gånger. Han står emot så gott han kan men kan till slut inte värja sig och de blir ihop. Eller så adopterar han henne, det är lite oklart.

Det som gör filmen spännande är nämligen att kvinnan som till slut hittar nycklarna till hans ca 50-åriga stenhjärta har mental kapacitet som en 3-åring. Hon blir hungrig, behöver tupplurar, kämpar hårt med grammatiken och - även om det är fint att hon äntligen hittat nån som kan hjälpa henne göra en smörgås - så skevar det lite när jag föreställer mig sexet mellan hennes jollrande uppenbarelse och Stathams våldsamma chaffis-vrak. Efter filmen slickar jag stark sås ur mustaschen, pillar in en snus och funderar över om jag föredragit att han istället blivit ihop med en 25-åring som var fast i en 3-årings kropp.

Inget av det här är förstås nytt utan behandlar i grunden samma infantilisering av kvinnor och andepedofili som ”problematiserats” i exempelvis ”Mad Men”. Fast lite mer extremt. Kanske är ”Borta med vinden”  från 1939 en bättre jämförelse. Filmen skildrar den amerikanska överklassens liv i södern under mitten av 1800-talet och visar exempelvis hur kvinnorna lägger sig och sover middag när männen ska prata politik. Filmen använder å andra sidan sina fyra timmar till att låta den inledningsvis rätt spåniga Scarlett O’Hara gå genom eld och vatten och långsamt utvecklas till en av filmhistoriens starkaste karaktärer. I Transporter 3:s sista scen vaknar tjejen från ännu en tupplur, säger ”oj, nu är jag hungrig IGEN!”, och så skrattar alla hjärtligt.

En tanke är givetvis att det helt enkelt var bättre på Hitlers tid. En annan att regissör, produktionsteam och målgrupp levt sina liv frånskilda från omvärlden i allmänhet och feminismen i synnerhet. I generationer har de överlevt på fläsk, biltidningar och porr och vem är jag att säga att min kultur står över deras? På något sätt verkar de hur som helst ha hittat ett sätt att navigera under ilskna genusdebattörers radar. Nyfiken går jag in på imdb.com och noterar att knappt hälften av trådarna om ”Transporter 3” handlar om tjejen. Då skribenterna på imdb använder alias är det svårt att veta men känslan är att det så gott som uteslutande rör sig om män. Dessa män brukar visserligen vara mer intresserade av årtal och kameralinser än om genusvetenskap men med så många trådar att välja mellan hoppas jag ändå på att kunna hitta någon med liknande tankar som jag. Det visar sig att de hatar henne. Som van besökare av imdb:s kommentarstrådar har jag blivit minst sagt luttrad när det kommer till uppretade nördar och mästrande besserwissers men ”Transporter 3” är inte min typ av film och skribenterna är av en annan typ än de jag är van vid. Tråden ”did anyone else totally hate the chick?” har i skrivande stund 271 inlägg. Jag läser igenom en tredjedel innan jag känner hur min värld förmörkats och blivit en äckligare plats. Jag ömmar för den lilla tjejen och känner instinktivt att jag måste skydda henne på nåt sätt. Jag börjar till och med fundera på att radera det här inlägget men nöjer mig med att byta ut den bild på ensemblen från ”Huset Fullt” jag hade tänkt använda som topp och tar en fin på Marie Curie istället. Värst av allt är ändå att jag inte vet om jag får ångest för att jag är bättre än, eller för att jag är precis likadan som, Jason Statham.