Past Self & I
Kategori: Personligt
När jag var 14 år satte jag upp en lista över saker jag skulle ha åstadkommit tills jag fyllde 30:
#1 Bli av med oskulden
#2 Sluta röka
#3 Inte bli flintis
Även om det var skönt att, som 29-åring, veta att jag skulle fylla trettio utan att göra mitt 14-åriga jag besviket blev jag en smula sorgsen av de lite väl lågt ställda kraven. Jag tänkte på hur rädd jag var medan jag navigerade genom högstadiets tre år, hur det fick mig att vara ständigt på tårna och hur det fick mig att göra elaka saker trots att jag visste bättre. Jag tänkte på hur finnig och ful jag kände mig under lysrören i pappas badrum och på hur finnig och ful jag faktiskt var. Hur de roliga stunderna som ändå fanns ofta var adrenalinstint tjackade som hos någon som just överlevt en bilkrasch utan en skråma eller varit en hårsmån ifrån att bli träffad av blixten.
Sen slår det mig. Ett annat minne från samma period. Jag minns att jag, som 14-åring, tänkte att fjorton var den bästa åldern och att jag, om jag fått välja, gärna skulle ha fortsatt vara 14 resten av livet. Den direkta tanken blir att jag hade så lågt ställda förväntningar inför framtiden att jag kunde tänka att det där helvetet var det bästa livet hade att erbjuda. Det får mig att vilja resa tillbaka i tiden, klättra in genom mitt 14-åriga jags fönster och förklara hur mycket lättare allt kommer bli.
Men så kommer jag att tänka på det där gamla uttjatade Churchill-citatet, det där om att ”There is nothing more exhilarating than to be shot at with no result”. Hade Churchill rätt var glädjen kanske inte fullt så tom som jag tänker mig. Mitt 14-åriga jag var i sådana fall mitt uppe i livet medan mitt nuvarande, 32-åriga jag är liknöjt och halvt förmultnat. Kanske kommer pojken bara fnysa åt mig. Oavsett, tänker jag, hade mitt dåvarande jag mått bra av att få mod nog att hoppa över de taskigaste grejerna och, fulheten till trots, försöka få ut lite mer av de där 14-åriga tjejerna han tyckte var snyggast i världen.
Så står jag där, på huk i det öppna fönstret. Rummet är nedsläckt men i ljuset från gatlyktan kan jag se det blå IKEA Lack-bordet med Nintendo-kontrollerna. Nirvana-postern och bokhyllan med stereon och friidrottsmedaljer. Jag ser den billiga elgitarren, 90-sängen och så på golvet bredvid den, i en hög, smutsiga fotbollsstrumpor och ett par benskydd. Jag ser det och jag ser silhuetten av en pojke som ligger och sover i sängen och jag måste kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Försiktigt kliver jag ändå ner från fönstret och smyger närmare sängen. Jag är rädd att han inte ska känna igen mig, att han ska skrika. En 32-årig, gråtmild typ som klättrat in i hans rum och vill kramas, han har inte bett om det. Men det är för sent att vända om. Dessutom måste han få veta. En sista gång går jag igenom planen i huvudet. Jag ska vara lugn och trygg, som om jag inte var nervös alls och jag ska förklara hur han kommer bli älskad. Hur det kommer finnas en tjej som vill vara med honom för den han är och om hur mycket bättre allt kommer att bli. Och jag ska krama honom och om han vill gråta ska han verkligen få det och veta att han är helt trygg. Och sen ska jag ge mig själv mitt livs första avsugning.
