tyckerinteomdet.blogg.se

Jag hade tänkt skriva att det är jobbigt att ljuga. Så påmindes jag om hur jag ljög för mina föräldrar flera gånger om dagen från kanske elvå års ålder och upp till arton. Om det rörde cigg, alkohol eller nåt annat jag helt enkelt inte hade nåt att vinna på att berätta om så ljög jag. Det var inte jobbigt alls, gick av bara farten. Kanske är lögnen en vanesak? Efter att i vuxen ålder sakta vant mig av vid ljugandet har jag sedan, säg 25 års ålder, otroligt svårt att få ur mig en lögn, är till och med dålig på den vita varianten. Samtidigt är det skillnad på lögn och lögn. Rätt nyligen hörde jag nånstans (på TV?) att människor inte har så mycket emot att ljuga för att slippa bestraffning men däremot inte gärna gör det för att nå en belöning. Källan till påståendet är som sagt oklar men om jag skiter i forskning och lite trendigt istället förlitar mig på känsla och intuition kan jag snabbt konstatera att det stämmer. Eftersom att ingen bestraffar mig för att röka och dricka behöver jag inte ljuga om det längre och att ljuga för att nå belöningar lämnar en dålig smak i munnen. Allra värst skulle det vara om jag spelat på människors sympatier och ljugit om att jag varit med om nåt svårt (till skillnad från om jag ljugit om något känslomässigt mer neutralt, som att jag varit en hejare på tennis i min ungdom, vilket vore pinsamt men ändå uthärdligt). Från att jag publicerade inlägget om Karins död i fredags och fram tills jag kunde dementera det igår hade jag alltså ångest. Den var inte outhärdlig (jag utmålade mig inte som någon hjälte, har inte så många läsare, gissade att de flesta skulle se igenom lögnen och dessutom finns ju inte Karin) men ändå påtaglig nog för att jag skulle se fram emot att bekänna och bli av med den. Samtidigt lever folk med större lögner än så. Det här inlägget tillägnas några av självbiografi-genrens största lögnare. Vi delar upp dem i tre kategorier:

1. Drömmaren

Den svarte vaktmästarsonen Sylvester Clark Long bytte namn till Chief Buffalo Child Long Lance och skrev en självbiografi (1928) i vilken hans far var en indianhövding och han själv en enastående krigshjälte. Boken blev en succé och Long Lance en populär och föreläsande kändis som bland annat slogs för urbefolkningarnas rättigheter. När det uppdagades att han ljugit om sina krigsmeriter och det, än värre, visade sig att han var svart övergavs han illa kvickt av sina nyfunna vänner. Long Lance blev deprimerad och tog livet av sig 1932. När jag läser om CBCLL kan jag inte rå för att gilla honom lite. Han hade det skit och drog en rövare. Så fick han det bra och sen blev det skit igen. Det är för all del inte idealiskt att just han ska föra urbefolkningens talan även om hans pappa faktiskt ska ha varit nån sorts halvblod (insert pk-term) men vafan. Chief Buffalo Child Long Lance, du är förlåten.

2. Den självrättfärdigande moralisten

”Go Ask Alice” gavs ut 1971 (notera titel samt årtal) och såldes som en upphittad dagbok. I dagboken följs en ung kvinnas väg in i en värld av långt hår, rockmusik, promiskuitet och drogbruk. Det går förstås käpprätt åt helvete för den unga kvinnan och boken började användas för att avskräcka ungdomar från att joina hippierörelsen. Det visade sig senare (1979) att boken skrivits av Beatrice Sparks, mormon och ungdomsarbetare. Hon har sedan dess fortsatt ge ut ungdomars ”upphittade dagböcker” och ligger bland annat bakom boken om Jay som begår självmord efter att ha upptäckt satanistisk musik. Den här typen kan man ju bli rätt trött på alltså.

3. De som får en att undra

Misha Defonseca var 60 år när hon fick sin bestseller ”Misha: A Mémoire of the Holocaust Years”publicerad 1997. Efter en trög start steg försäljningssiffrorna sedan rejält, Defonseca turnerade Europa och Disney köpte filmrättigheterna. I biografin blir åttaåriga Misha placerad hos en fosterfamilj efter att hennes judiska föräldrar blivit bortförda av nazisterna. Då fosterföräldrarna behandlar henne illa bestämmer hon sig för at rymma hemifrån och leta upp sina riktiga föräldrar. Eftersom att Mishas följande äventyr bland annat innefattar en tid i vildmarken under vilken hon blir uppfostrad av vargar är det svårt att förstå hur så många kunde tro att historien var sann men det var först 2008, då boken var översatt till 18 språk och efter att man funnit ett klassfoto på Defonseca från 1943, då hon enligt egen uppgift skulle ha varit på luffen i ett Ukraina, som sanningen uppdagades. Defonseca hette egentligen Monique de Wael men hade levt som Misha sedan långt innan hennes memoarer publicerades. Hennes föräldrar, som inte var judar utan katoliker, blev mycket riktigt bortförda av nazister men i övrigt var boken helt enkelt påhittad. Monique/ Misha hävdade dock att bokens innehåll var sant eftersom att det var sant för henne.

I samma kategori finner vi Slawomir Rawics. I hans självbiografi får vi följa med när han och några kamrater rymmer från Gulag och promenerar 650 mil till friheten. En strapatsfylld resa som ni förstår. Det visade sig senare att Slawomir, även om han faktiskt suttit fast i Gulag, inte rymt utan fått amnesti. Berättelsen var alltså nästan helt påhittad.

Det som gör de två sista exemplen intressanta är att författarna var så nära det hemska men ändå valde att ljuga och casha in. Jag har alltid föreställt mig att man måste vara rätt empatisvag för att göra nåt sånt men har man själv suttit i Gulag eller fått sina föräldrar bortrövade av nazister så borde det rimligen räcka för att förstå situationens allvar. Ta ett par sekunder och föreställ dig att du vaknar upp som kändis. Alla vet hur du rest dig trots enorma motgångar och åstadkommit en lång rad hjältemodiga stordåd. Nu ska du ut på turné och intervjuas och föreläsa om det. Trist bara att allt är lögn och att någon nån gång lär avslöja dig. För mig finns knappt någon mer ångestfylld tanke men så har jag å andra sidan inte suttit i Gulag. Kanske är det bara känslan av att vara värd det?