Hikikomori
Kategori: Personligt
Jag har blivit bättre på att göra saker ensam. I tonåren såg vi med sorgsna ögon på de äldre män som till och från, och av okänd anledning, åt ensamma på McDonalds. Dagens McFlurry-kids ser mig nog som en äldre man. Kanske ser jag också sorglig ut i deras ögon men på insidan är jag munter. För dem är det otänkbart att gå på Donken ensam men för mig är det ett bra tillfälle att äta en Big Mac och, med hjälp av min mobiltelefon, läsa på om falska självbiografier eller titta på nya bilder av Jennifer Tilly.
Ibland går jag på bio. När jag gör det gör jag det helst ensam. I de fall jag har någon med mig ser jag det närmast som en eftergift, en tjänst gentemot dem som, av en eller annan anledning, har ungdomens umgängesbehov i behåll. Efter filmen händer det att det visar sig att mitt sällskap har missuppfattat något, tyckt att en välskriven karaktär varit illa skriven eller tvärtom. Då blir jag trött.
I tonåren drack jag bara på helgerna. Jag minns när min första flickvän tog hem en flaska vin på en vardag. Visst, det kändes vuxet med vin till middagen men också som en slippery slope mot Kicki Danielsson-alkoholism. Något år senare drack jag för första gången öl utan sällskap. Det var skamfyllt, jag hade inte velat att vem som helst skulle se mig men tids nog skulle jag vänja mig.
Under tiden på internat ägnade jag en stor portion av min lediga tid inlåst på mitt rum. Där satt jag i fönstret, rökte cigg, drack öl och komponerade egna sommarprat. En del människor har varit med om särskilt signifikanta händelser av stort allmänintresse och för dem är det kanske nära på självklart vad deras sommarprat ska handla om. För någon som mest sitter ensam i fönstret, dricker några öl och komponerar sommarprat är möjligheterna fler, en sådan får söka sanningen i detaljerna. Beroende på vilket tema jag valt för dagen valde jag sedan ut låtar med omsorg, ofta ville jag återskapa känslan av att köra bil på natten. Det var bra dagar, jag trivdes i narcissismen, men de skulle inte vara för evigt.
Det är en himla otur egentligen, på den tiden jag var mån om att få andra människors beundran var jag för rädd att bli avfärdad för att på allvar söka den. Nu, när andra människors beundran tappat det mesta av sin lockelse, återstår knappast någon anledning till ansträngning. Mina fantiserade sommarprat har således minskat i både frekvens och intensitet och idag tråkar tanken ut mig. I brist på tillräcklig narcissism har jag byggt om mig själv till mottagare. Jag läser, tittar och lyssnar med hjälp av olika apparater, mest mobilen och datorn. När jag behöver utlopp för något skriver jag en novell, en låt eller ett blogginlägg men jag är inte särskilt intresserad av att någon ska läsa eller lyssna. Jag ser mig vid dessa tillfällen som en sändare utan mottagare, en känsla med viss existentiell nerv som ni kan förstå.
Jag hör inte av mig till mina vänner längre och de blir någon färre för varje år. Det är befriande att slippa allt prat och huvudsakligen är jag nöjd med min pågående transformation till hikikomori. Eftersom att män över 30 statistiskt sett inte skaffar nya vänner, och det inte finns någon egentlig anledning att föreställa sig mig som ett undantag, är jag trygg i att utvecklingen kommer fortgå i samma riktning. På ålderdomshemmet kommer de andra spela FIFA i allrummet medan min dörr kommer vara stängd. Där inne bor en salongsberusad hikikomori, kanske de säger, stör honom inte.
Min väg till lycka har dock inte varit så enkel som jag får det att låta. I morgondagens inlägg kommer jag avslöja hemligheten bakom denna och hur jag fann narcissismens fullvärdiga ersättare.
