1997
Kategori: Personligt
Ett år hade gått sedan Mark Renton fångat tidsandan och hållit Choose Life-talet i trailern till Trainspotting. I kvällstidningarna gick att läsa om de förlorade ungdomar som dansade sig igenom nätterna på Docklands i södra Hammarbyhamnen och staten hade tillsatt en rejvkommission för att stävja nåt man inte förstod sig på. Det var en inspirerande tid att genomleva sina tween-år. "Snart", tänkte jag. "Snart".
Nästan lika viktiga som Trainspottings soundtrack var The Prodigy. Precis som trailern till Trainspotting var viktigare än själva filmen var det mer kittlande att som tween föreställa sig att gå på rejv än att faktiskt gå på rejv ett antal år senare. Men då var jag iofs äldre och kulturen inte särskilt farlig längre, kanske hade jag älskat det som 13-åring.
The Prodigy var hur som helst inte alls svåra att förstå sig på. Det var Big Beats och hedonism och lagom farligt. Hösten 1997 står deras popularitet i zenit och jag och några vänner är på väg mot Hovet för att se dem live.
Det är kittlande att bli erbjuden svampar i den åldern och försäljarna står på rad, vissa sticker åt oss kackiga reklamblad. Vi tackar visserligen artigt nej men det finns en röst i mitt huvud och den säger "äntligen".
Under hösten har bandets video till låten "Smack My Bitch Up" varit förbjuden pga den misogyna titeln samt videon som sägs innehålla rekordmycket tuttar och droger. Konserten börjar, de inledande gitarrackorden ur "Smack My Bitch Up" skräller ut över hallen och videon visas på storskärm. Det är början på den bästa konsert jag någonsin sett.
Idag är jag inte särskilt intresserad av varken rejv eller The Prodigy men jag har fortfarande en förkärlek för kultur som vägrar vara uppbygglig.
