tyckerinteomdet.blogg.se

Mamma berättar att hon ska iväg på nånting på fredag kväll med mamman till en av mina klasskamrater. Det är mamman till Therese, tjejen jag är hemligt kär i och jag ska vara hemma hos henne medan de är ute. Jag får panik, fattar ingenting, visste inte ens att våra mammor var kompisar. Jag bönar och ber om att få slippa men mamma viker sig inte. Dagarna fram till fredagen är fyllda av en vidrig ångest och jag berättar inte för någon om vad som komma skall. Therese är populär och jag vill inte att någon får för sig att jag på något sätt tror att jag har en chans.  Bäst om de inte känner till det varken nu eller senare resonerar jag och gör mitt bästa för att undvika Therese. Vid ett tillfälle, när jag håller på att ta på mig gummistövlarna, får hon ändå tag i mig. "Du ska hem till mig på fredag", säger hon. "Gillar du Disneydags?" Disneydags är mitt favoritprogram men som jag minns det svarar jag ingenting utan får på mig stövlarna, springer ut på gården och leker Turtles med de andra killarna.

 

På fredagen är jag helt förstörd. Jag gråter och skriker och säger att jag kan vara hemma ensam men får fortfarande inget gehör. En timme senare sitter jag och Therese i soffan framför Disneydags. Det finns dryck och snacks och det är förstås helt fruktansvärt. Allra värst är det när hon pratar med mig. Jag vet aldrig vad jag ska svara och rycker på axlarna med blicken fastnaglad vid TV:n. Någonstans halvvägs in i Rederiet kommer mamma och räddar mig. Minns jag rätt berättar jag inget om händelsen för någon av mina kompisar. 

 

15 år senare träffas jag och Therese på en fest. Vi pratar lågstadieminnen och efter ett tag tar hon upp Disneydags-kvällen. "Du var så sjukt tråkig", säger hon. Jag skrattar och håller med, lite rörd vid tanken på den blyga och skärrade åttaåriga versionen av mig själv. Det var länge sen jag tänkt på kvällen men innan jag hinner fortsätta och ge min version berättar Therese HELT OBESVÄRAT att hon var kär i mig och hade tjatat på sin mamma hur länge som helst om att få till vår dejt. 

 

Det slår mig hur omöjligt det var för åttaåriga mig att föreställa sig något sådant och vilken skillnad det hade gjort om jag vetat. Alltså, jag hade väl ändå inte vågat hålla henne i handen men jag tänker att jag kanske hade fått lite välbehövt självförtroende och kanske till och med varit en lyckligare 23-åring. Jag är inte säker på om det där sista stämmer men blir hur som helst stum igen och resten av vårt samtal blir en repris av den där Disneydags-kvällen.