1988
Kategori: Personligt
Idas födelsedag firas med sång och konserverad fruktsallad. När ceremonin är avklarad går jag, Alfred och Uffe tillbaka in i kuddrummet för att fortsätta leken där vi var innan vi blev avbrutna. Efter en stund knackar Ida på dörren och säger att hon vill vara med. När vi säger nej säger hon att hon fyller år och att vi måste låta henne vara med. Vi ber henne dra och Ida börjar gråta. Ytterligare en stund senare kommer Ida tillbaka igen, med en fröken denna gång. Fröken säger att det är Idas födelsedag och att vi måste låta henne vara med. Alfred gör sitt bästa för att nå en diplomatisk lösning och förklarar lugnt att Ida är för tjock för att vara med men fröken vägrar lyssna, vi måste leka med Ida.
Det gör vi också. Fröken går ut och vi förklarar att vi leker en lek som går ut på att Ida ska sätta sig bakom soffan och kissa. Sagt och gjort och resten av eftermiddagen går i samma stuk.
Så här i efterhand kan jag ju tänka att det var lite otrevligt av oss. Eller alltså, om det hänt idag hade vi förhoppningsvis gjort annorlunda men då var vi bara fem år, många har nog liknande historier. Något jag däremot tycker är märkligt är frökens beteende. Min erfarenhet är som följer:
I det fall man tvingar en grupp barn att, mot deras vilja, leka ihop med ett ensamt och svagare barn gör man klokt i att övervaka denna lek. Jag vet inte hur många gånger under min barn-och ungdom någon välmenande vuxen nöjt sig med lösningar i stil med den här ovan. Med ärligt talat rätt få undantag har det resulterat i en mobbningsliknande situation medan den vuxne dricker kaffe någon annanstans. Nöjd, får man anta, över den gigantiska björntjänst hen nyss levererat.
