2012
Kategori: Personligt
Vistelsen på folkhögskolan tydliggör landets klassklyftor. Vid sidan av poeter, dansare, skådespelare, designers och konstnärer från hela landet skäms "allmänna klassen". Den rymmer ungdomar från trakten och de är här för att de misslyckats med gymnasiet. Inget hennafärgat hår, ingen artikulering och absolut ingen aning om vem Patti Smith är. De som ändå törs dyka upp på festerna gör bort sig, hänger inte med i samtalen, står tysta med vilsna ögon eller ännu värre, försöker skämta. En sorglig syn.
Denna vecka, precis som den föregående, står "poesi" på mitt schema men jag är hikikomori och deltar inte. Kanske är det det enda villkor som gäller både mig och allmän-eleverna - vi förväntas inte prestera eller ens dyka upp, så länge vi inte slåss eller stjäl får vi våra betyg ändå. Även detta, tämligen generösa regelverk, har emellertid visat sig svårt för allmäneleverna att förhålla sig till varför de nu bara är fem kvar.
Vår poesilärare var stor på 80-talet men verkar idag huvudsakligen mysa runt. Enligt ryktet har han kvar jobbet för att han är härlig. Och han är faktiskt härlig. Johanna hälsar på i mitt rum ibland och hon berättar att vi ska jobba tillsammans med "Allmän" denna vecka och att vår lärare tycker att den segregerade skolan är problematisk.
Jag håller helt med honom och tycker förstås att det är ett strålande initiativ, den privilegierade medelklassens dominans äcklar mig. Verkligen. Däremot är jag inte särskilt sugen på att hänga med allmäneleverna utan blir än mer fast i mitt beslut att stanna på rummet resten av terminen. När Johanna kommer förbi nästa gång, någon dag senare, berättar hon förtvivlat att läraren tvingar dem att bygga en stor lerhäst i naturlig storlek (eller åtminstone ponnystorlek) tillsammans. Det är första gången på ett rätt bra tag jag känner genuin lycka.
På fredagen, när Johanna berättar att hästen spruckit och gått i flera delar istället för att stelna när den skulle brännas skrattar jag till och med.
