tyckerinteomdet.blogg.se

När Alfred förklarar varför vi måste börja gå längs spåren tycker jag att det låter märkligt. Han säger att vi måste ha pantburkar med oss till stora Vivo för att de inte ska bli misstänksamma. Vi måste ha ett ärende. På sätt och vis har han rätt, tänker jag, men innan jag började snatta letade jag ofta tomglas och det finns bättre ställen än tunnelbanespåren.

 

Det må vara hänt men det visar sig ändå att jag har fel. Så fort jag varit nere på spåret förstår jag att vi gör det av precis samma anledning som vi snattar. Vi har redan mer godis än vi vill äta och det vi tar nu används främst till att krascha rutor. Någon dag tidigare har jag prickat ett proppfullt diskställ med en dubbel-Japp. Lägenhetsinnehavaren skrek till där inne, gänget skrattar fortfarande åt incidenten och min status är tillfälligt förhöjd.

 

Vi snattar inte för att vi behöver utan för att det känns bra och är coolt. Detsamma visar sig gälla våra vandringar längs tunnelbanespåren. Jag, som ofta är en av de som går längst bak när vi ska göra något farligt, har lätt att vänja mig vid det här och är ganska modig. Jag lär mig att det inte är farligt att hoppa över träbalken det står "livsfarlig ledning" på och när jag tids nog snubblar över den lär jag mig att det inte var farligt det heller. Jag börjar se vuxna som lurade nollor där de går på sina perronger. Världen är större, vill jag säga till dem.

 

Särskilt många burkar hittar vi väl däremot inte. Nån kan det ändå bli och då drar vi till Vivo, fyller ryggsäckarna med godis, kastar godiset på saker eller folk och upprepar dagen därpå. Jag har haft det sämre.