tyckerinteomdet.blogg.se

Mitt första minne var länge ganska tydligt. Jag är i Kungsträdgården, håller pappa i handen och har ett par shorts med elefanter på. Först någon gång i tonåren slår det mig att minnet inte är ur mitt eget perspektiv, alltså att jag ser mig själv som i en film. Minnet kan med andra ord inte vara sant om det inte är så att mitt första minne är att jag sett en annan pojke hålla sin pappa i handen. Men det var ju min pappa. 

 

Idag förhåller jag mig skeptisk till hjärnans minnesfunktioner och dess förmåga att bistå med någonting som skulle kunna kallas för egentlig sanning. Det har under projektets gång känts som om det, vare sig jag vill eller inte, finns ett element av osanning i det jag skriver. Om jag ändå ska försöka ge mig på att urskilja ett "första minne" är följande det mest troliga bland alternativen. Jag är rätt säker på att det hänt men det kan lika gärna ha varit 1987. Då jag av förklarliga skäl inte har särskilt mycket annat att komma med från 1986 så säger vi att det var då. Så:

 

Jag sitter på vardagsrumsgolvet som jag tror är en orangemellerad plastmatta. Framför mig ligger en fårskinnsfäll på vilken jag radat upp mina gubbar. Det är ganska små gubbar, mer Kinder-leksak än He-Man och fårskinnsfällens hår fungerar som djungel. De är på äventyr. Min mamma röker fortfarande och sitter i en vit snurrfåtölj i skinn några meter bort. Hon pratar i telefon och jag fascineras av att titta på röken från cigarretten, ser hur dess former förändras medan de rör sig upp mot taklampan.

 

Det händer inte så mycket mer. Jag tror att jag är hyfsat tillfreds. I alla fall inte rädd eller ledsen.