tyckerinteomdet.blogg.se

Jag lyssnade på en intervju med den nyligen avlidne Soundgarden-sångaren Chris Cornell häromdagen. Marc Maron intervjuade och det var en re-post från 2014. Soundgarden var aldrig ett favoritband men jag lyssnade en del på dem under mellan-och högstadiet och ägde ett par skivor. Sedan Cornell avslutade sitt liv har jag försökt känna något. Lyssnat på gamla skivor och tyckt att de är sådär och nu, när jag lyssnar på intervjun tänker jag bara att han låter vanlig. Ganska trevlig. Som vem som helst. Visst, efter ett par hundra av Marons intervjuer har jag lärt mig formeln, jag hör till exempel när han bara låtsas som om han vet vad den intervjuade pratar om och vilka skratt som bara är ett uttryck för osäkerhet men ändå, dödens svärta borde skänka någon sorts känsla till sammanhanget, tänker jag.

 

Men det är svårt att hålla koncentrationen. När Cornell berättar om hur punken var en välbehövd motreaktion mot proggrocken kommer jag att tänka på en intervju med Stephen Merritt. Han hade gjort en skiva med 50 låtar, en för varje år han levt och jag tyckte om det eftersom det var så likt projektet jag själv nyss avslutat. Så fick han frågan om varför ingen av låtarna handlade om hur det var när han kom ut som gay. Stephen svarade, sådär buttert som bara han kan, att om man hört tre komma-ut-historier så har man hört alla. Jag vet inte om det stämmer när det gäller komma-ut-historier men tänker att det definitivt gäller historier om hur punken var en välbehövd motreaktion mot proggrocken. Inget fenomen är mer sönderkramat och varje gång jag hör det väcks punkaren i mig och jag får en pervers lust att omfamna proggrocken.

 

Fast det stämmer kanske inte längre. När Hanif Bali outade den där Ung Vänster-pojkens två år gamla tweet med citat ur Ebba Gröns gamla klasshatsdänga "Beväpna er" var det andra gången på bara något år som det klassikern anklagades för att vara över gränsen (Läs Hanna Fahls sammanfattning här). Kritiken kom kanske främst från brunhögern (iaf sett till min feed) och har självfallet inte så mycket med en oro för våld mot kungahuset att göra som en känsla av att det är orättvist att vänstern tillåts våldshetsa mot borgare när brunisars uppmaningar om att bränna flyktingboenden eller våldta batikhäxor åter och åter igen bemöts med skepsis.

 

En intuitiv analys är att vänstern får skylla sig själva på den här punkten. Sedan Ebba Gröns tid har en hel del konstverk (och bakverk) hamnat i onåd då idén om vad som kan anses politiskt korrekt förändrats. Visserligen är de konstverk som utsatts för vänstercensur huvudsakligen barnprogram men ändå, testa att spela Sex Pistols "Bodies" i ditt sommarprat och se hur bra sönderkramade gamla punkdängor klarar sig i dagens Sverige. Få punkare har nog tagit texten till "Beväpna er" bokstavligt men visst, sånt är svårt att bedöma när man själv befinner sig utanför subkulturen. Lemmys nazimemorabilia, NoFX låt "Kill All The White Man" etc. Vad är förkastligt och vad är bara gammalt hederligt subversivt anti-etablissemangsposerande?

 

Det här sista diskuteras (på ett bra sätt) i senaste numret av Galago och det blir svårt för mig att bli mer utförlig utan att bara kopiera åsikter så jag låter bli. Hur som helst nämndes det svenska black metal-bandet Marduk. Jag har sett dem live en gång och minns det främst för att sångaren, på bred dialekt och till synes utan ironi, tillägnade en av bandets låtar "till alla brudar som blir kåta av att gå på begravningar". Det här var kanske 10-12 år sedan och vi tyckte att de var söta. Sångaren kändes som en fyraårig pojke som fått ett sånt där kit med svärd och sköld i plast och nu var han "riddare". Den obehagskänsla som omslutit genren under 90-talet tycktes som bortblåst och så har det förblivit, ett gäng harmlösa rollspelstöntar. För närvarande visar svtplay exempelvis det isländska dramat "Metalhead" som handlar om en yngling som finner tröst i black metal efter ett dödsfall i familjen. Fint ju.

 

Hur som helst verkar man sedan dess noterat att nazismen, i dagens läge, är en mer kittlande gimmick än gravskändning. Genom att flörta med antisemitism och förintelsehistorik har bandet nu fått utstå hot och "motdemonstrationer" från antifa samt BLM-rörelsen under sin USA-turné. Kanske är genren inte fullt så död som man skulle kunna tro? Själv tänker jag emellertid att de är sent ute. Som tidigare nämnts har vi genomgått ett paradigmskifte där det varit på gränsen till omöjligt att vara rebell som vänster (Jan Myrdal ses snarare som onykter än rebell). Titeln har sedan dess varit förbehållen brunare högerröster och frågan är om inte just Sex Pistols, som lite slarvigt räknades som vänsterrebeller eftersom att "rebell" och "vänster" fortfarande var synonymer och dåtidens PK var kristna tedrickare, hade dragits med epitetet högerextrema idag?

 

Och även om det händer någonting med mig när jag sätter på "Bodies" idag (det är den enda Sex Pistols-låten som fortfarande låter farlig. Den är riktigt vidrig och i sitt reaktionära ursinne är den dessutom rätt fantastisk. "Näe, du kan fan inte sjunga så där, nej men fy fan...") så finns tecken på att både den och Marduk snart kommer vara passé igen. För jag tror att vi håller på att skifta tillbaka. Kanske är kritiken mot Ebba Grön ett tecken på att det inom snar framtid kommer vara möjligt att vara både vänster och farlig igen. Att kunna värna om lika rättigheter utan att känna sig som en duktig liten morsgris. Kanske är den tiden redan här?

 

Skjut en snut?