1995
Kategori: Personligt
Jag och Klasse Nirman hänger nästan varje dag efter skolan. Spelar TV-spel tills hans mamma kommer hem från jobbet och försäkrar sig om att Klasse bjudit mig på Pepsi. Det har han aldrig gjort och det här brukar leda till bråk mellan honom och mamman. Jag sitter kvar i Klasses rum och väntar tills de skrikit klart. Sedan kommer en vanligtvis rödgråten Klasse in och säger åt mig att jag kan följa med till köket och ta ett glas. Familjen har gott om Pepsi, oftast två eller tre 1,5-litersdunkar i kylen och medan Klasse förser sig därifrån säger han, tyst så att inte mamman ska höra, att jag kan ta ett glas från den halvdruckna flaskan under diskbänken. Han förklarar att den blivit avslagen och att han inte gillar avslagen pepsi.
På väg tillbaka från köket passerar vi i regel mamman som satt sig i vardagsrumssoffan med nån sorts jobbpapper. Hon brukar då vilja försäkra sig om att Klasse bjudit på kyld Pepsi och inte den gamla avslagna Pepsin under diskbänken igen. Jag håller god min och instämmer när Klasse ljuger till svar. För mig är det där inte så noga. Hade hellre bara fortsatt spela TV-spel än druckit Pepsi. När vi druckit upp och spelat någon minut till säger Klasse att "det är nog bäst om du går nu". Det gör han alltid efter Pepsin.
Klasse Nirman står i bjärt kontrast till mitt vanliga umgänge. Han vill aldrig gå ut (hans mamma tvingar ut honom för att leka på helgerna men Klasse brukar bara köpa en ask Läkerol och sätta sig och vänta tills han kan gå in till TV-spelen igen), hittar inte på hyss, struntar helt i sport och vill egentligen bara spela sina spel, läsa fantasy eller lyssna på brit-pop. Desto mer jag umgås med Klasse, desto mindre trubbel helt enkelt men ironiskt nog är även mina föräldrar oroade över att vi sitter så mycket inomhus. Jag har hamnat i problem hela livet men det är först vid tanken på att jag ska sitta hemma och spela spel de verkligen börjar oroa sig för mitt umgänge.
Var vi än befinner oss vill alltså vuxna människor att vi ska lämna hemmet och gå ut men utanför pojkrumsdörren har vi inte längre särskilt mycket gemensamt. Vi leker på olika sätt och Klasses surmulna Läkeroltuggande är för tråkigt för mig. Jag minns ett tillfälle där Klasse sitter tyst på sin sten medan jag ägnar en timme åt att, medelst en större pinne, försöka bryta upp myntluckan till en P-automat. Hamrandet och bändandet ger resultat till slut men Klasse vill inte ta del av rikedomarna utan sitter kvar på stenen och tuggar medan jag går till Vivo. Sen går vi hem och spelar vidare tills hans mamma kommer in och frågar om jag fått Pepsi.
