tyckerinteomdet.blogg.se

 

Jag var halvvägs till tunnelbanan när jag upptäckte att jag hade glömt min iPod inkopplad i hennes stereo men iddes inte hämta den direkt, bättre om hon fick lugna ner sig först. Vid Gullmarsplan slog det mig att jag varken hade telefonnummer eller efternamn. Jag skulle behöva åka tillbaka, ringa på dörren och hoppas att hon var hemma. Humöret sänktes ytterligare nån nivå och jag bestämde mig för att skita i iPoden, den var inte värd det. Det var först när det gick upp för mig att jag dessutom glömt kvar klockan det stod klart för mig att jag skulle behöva vända. Jag har aldrig varit särskilt noga med saker men klockan var arvgods och jag skulle ha svårt att förlåta mig själv om jag bara struntade i den för att det var lite obekvämt. Eftersom jag redan var så gott som hemma bestämde jag mig för att jag skulle ta en dusch och kanske käka frukost först.

 

En eftermiddag fyra dagar senare tog jag mig själv i kragen och åkte tillbaka till Karin. Jag plingade på dörren i en mix av ångest och förhoppning. Det fanns trots allt någon sorts chans att hon skulle kunna ha ändrat sig igen. När en kille i 25-årsåldern öppnade dörren dog den förhoppningen rätt snabbt. Han såg sur ut och som jag minns det sa han inget utan stod där och väntade på att jag skulle förklara mig. Det här var inget av de scenarier jag gått igenom i huvudet på vägen dit och jag försökte komma på en ny plan eller åtminstone något att säga. Hennes pojkvän. Han kan inte veta. Inte att det är jag i alla fall. Väl? Men varför ser han då så sur ut?

 

- Hej, sa jag. Jag söker Karin.

- Hon är inte här, svarade killen men innan jag hann fråga om han visste när hon skulle komma hem hörde jag fotsteg från vardagsrummet. Min första tanke var av någon anledning att han slog henne. Då ska jag anmäla honom hann jag tänka men kvinnan som kom ut i hallen var inte Karin utan en kvinna i medelåldern. 

 

Det visade sig att kvinnan var Karins mamma och killen hennes storebror. Jag kommer inte återge vårt samtal i någon närmare detalj (det var dessutom elva år sedan och jag är lite osäker på minnet) men här nedan följer en summering:

Karin var död. Är död. Hon hade begått självmord fyra dagar tidigare, på kvällen samma dag som hon väckt mig med dammsugaren. Hon var bipolär och hade gått igenom flera tyngre depressioner tidigare.

 

Jag ljög och sa att jag hade känt Karin i ett halvår. Lögnen bara hände och det är fan helt otroligt men i efterhand har jag tänkt att jag på något sätt ville minska avståndet mellan mig och dem. Visa att jag delade sorgen, att jag också kände hur ont det gjorde. Kanske gjorde det att det blev lättare för mig att be om min iPod och klocka sen. Missförstå mig inte, jag blev verkligen ledsen. Senare. I stunden var jag nog mest förvånad och osäker. Dessutom var jag på tok för upptagen med att försöka se sörjande ut för att faktiskt sörja. Tanken "det är alltid pojkvännen" dök upp tids nog och jag fick för mig att jag skulle kunna bli mordmisstänkt. Tanken gjorde mig än mer stressad och jag hittade på att jag hade bråttom någonstans. Jag och Karins mamma bytte nummer innan jag gick och hon lovade, på mitt initiativ, att ringa upp mig angående begravning.